Fotograf: bluecoomassie. Creative Commons License.
Hösten är bedövande vacker på Sankt Ansgar. Och gudstjänsterna inne i kyrkan är gudomliga. Jag blir ständigt djupt berörd av allt det sköna som jag får leva i.
Men denna höst har vi fått lära oss att Gud inte finns och framför allt att tron på Gud är fullständigt oförenlig med vetenskapen. Jag känner ett lågmält förakt för synpunkten som framförs som någon slags ny insikt som mänskligheten tillägnat sig när hon trängt djupare in i tillvarons konstruktion. Jag behöver inte gå särskilt långt för att konstatera att påståendet är fel. Det räcker att stiga in i min egen gudstjänstfirande församling. Så mycket vetande, så många forskare, så väldiga erfarenheter, så stora insikter och kunskaper som är samlad bara i den lilla studentkyrkan i studentstaden! Varje högmässa är faktiskt en lovsjungande och tillbedjande motsägelse mot den förmenta ateismens påstående att tro på Gud är oförenligt med vetenskap. Ateismens trumpetande om att vetenskapen utesluter Gud är helt enkelt lögn. Punkt och slut.
Det finns nämligen fler forskare som tror på Gud än forskare som är ateister. Naturligtvis har frågan ställts och svar inkommit. 1916 gjordes i Amerika en undersökning bland den tidens forskare. 40 procent av de så kallade forskarna deklarerade att man trodde på Gud och att det var möjligt och meningsfullt att i bön kommunicera med denne Guden och att räkna med att Gud besvarade ens böner. Undersökningen upprepades så sent som 1997. Det gav faktiskt precis samma resultat. 40 procent uppgav att de hade en personlig relation till Gud. Utöver dessa 40 procenten finns det en stor skara som håller öppet för att det finns en Gud. Och som till och med menar att forskningens framsteg för oss närmare en förståelse av Gud. Stephen Hawking avslutar sin bok Kosmos: En kort historik med en förhoppning om att en gång mänskligheten skall ha utvecklat en välformulerad teori om allting och fortsätter: ”Då kan vi alla – filosofer, naturvetare och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar.”
Jag läser med förtjusning Francis S Collins. Collins är den person som ledde det världsomspännande projektet att kartlägga det mänskliga genomet – Human Genome Project. Collins var vid sina naturvetenskapliga studiers början ateist, men blev, bl a när han såg förunderligheterna som avslöjades i den egna forskningen, en allt mer engagerad troende kristen. Det är fascinerande att följa Collins både i hans livsresa och i hans forskning. Han beskriver hur han med sina kolleger började jakten på den första defekta gen som man skulle kunna tyda, därför att den var orsaken till en lätt identifierad sjukdom. Som att flyga på sex tusen meters höjd över den amerikanska kontinenten utan karta och kompass för att leta efter en enda trasig glödlampa som fanns någonstans i en källare…
Den 26 juni år 2000 var hela receptet på människan läst. Det finns populära bilder för textens omfattning; läser man tre bokstäver i sekunden dag och natt tar det 31 år att läsa hela texten… Forskningsprojektet presenterades under högtidliga former. Platsen var Vita Huset och Bill Clinton talade. (Toni Blair var med via satellit från London). Clinton sa: ”Idag står vi i begrepp att lära oss det språk Gud använt då han skapade livet. Vi känner allt mer vördnad inför den komplexitet, den skönhet och allt det underfulla vi ser i Guds heligaste och mest gudomliga gåva.” Bredvid stod projektledaren Francis S Collins. Blev han generad över presidentens fromma ord? Nej han blev glad – för han hade själv skrivit texten som Clinton läste…
Har jag djupstuderat svåra böcker om om DNA-forskning på utrikiska språk. Inte alls. Jag har bara läst en bok på svenska på Libris förlag, skriven av just Francis S Collins. Den heter Evolutionens Gud. När man läst den vet man att ateisterna har fel, talar lögn. Bevisligen kan tro och vetande gå hand i hand.
Hösten är förförisk vacker i studentstaden. Det är angenämt att leva. Om en stund skall jag gå in i kyrkan och tacka Gud för hans förunderliga skapelse och för att jag får vara en liten del i den…
Bo Brander, studentpräst och föreståndare