Bengt Stolt var en av de drivande krafterna i den landsomfattande insamling på 1950-talet som gjorde det möjligt att bygga S:t Ansgars kyrka på Marie Bebådelsedag 1961. Här berättar han om en nattvardsväckelse som inspirerade till att kyrkan kom till.

Den första högmässan i vad som då kallades S:t Ansgars kapell firades palmsöndagen den 26 mars 1961, alltså för mer än ett halvsekel sedan. Celebrant var docenten Ragnar Holte, medan predikan hölls av studentprästen Hans Sjöström. Gudstjänsten ingick i ett firande av stilla veckan, som då var en exklusivitet men i dag är en självklarhet. Uppsala hade då nyligen fått en heltidsanställd studentpräst. Sjöström och hans familj bodde i Ansgarsgården. Prosten Hans Sjöström tjänstgjorde också vid 50-årsjubileet år 2011.

I nutiden är det självklart, att mässa betyder nattvardsfirande och att högmässa är namnet på en sjungen mässa. Mässa firas ju numera i många kyrkor varje söndag. Så har det inte alltid varit, av flera orsaker.

Mässan, särskilt när den av vissa präster firades i svart kappa i stället för mässhake, hade en deprimerande inverkan på känslolivet, som var krävande att uppleva alltför ofta.

Det dominerande motivet vid mässofirandet var sedan mitten av 1800-talet åminnelsen av Jesu död på korset för våra synders skull. Det medförde en sorgsen stämning som vid en jordfästning. Det var en vanlig sed att kvinnorna skulle gråta vid kommunionen.
Mässan, särskilt när den av vissa präster firades i svart kappa i stället för mässhake, hade en deprimerande inverkan på känslolivet, som var krävande att uppleva alltför ofta. Särskilt gällde detta den förkortade ordning, som bara bestod av skriftermål och nattvardsmässa. Varningar för ett ovärdigt deltagande bidrog till att allt färre av de vanliga församlingsmedlemmarna vågade följa invand kyrklig sed och gå fram till nattvardsbordet.

Där nattvardsseden ännu levde kvar fanns uppfattningen att man inte skulle deltaga alltför ofta. I Lunds domkyrka firades söndaglig mässa till 1925. Seden upphörde när prästerskapet upptäckte att en församlingsbo gick till nattvarden varje söndag.
I många mellansvenska församlingar firades nattvard endast vid konfirmandernas första nattvardsgång. I den samtida teologiska diskussionen ifrågasattes om inte nattvarden vore ett utomkristet tillägg till ”Jesu enkla lära.” I Uppsala diskuterade teologer omkring 1920, om det inte vore tid att avskaffa nattvardsfirandet i svenska kyrkan.

Idag är det runt om i landet vanligt att man sjunger en psaltarpsalm i högmässan. Ordningen finns numera i kyrkohandboken och evangelieboken har en psalm för varje söndag. Som mycket av det senare 1900-talets liturgiska förnyelse i Svenska kyrkan började den här traditionen i S:t Ansgars kyrka. På 1960-talet var Anders Ekenberg kantor här. Han berättar i den här artikeln hur psaltarsjungandet började. Anders Ekenberg är idag docent i kyrkovetenskap och studierektor vid Newmaninstitutet i Uppsala. 

Psaltaren hade tidigare under 1900-talet kommit att sjungas och läsas i Svenska kyrkans gudstjänstliv först och främst i tideböner; dessutom ingick korta psaltarutdrag i högmässans introitus. Det första regelbundna sjungandet av längre avsnitt ur psaltarpsalmer, ibland hela psalmer, i högmässan började hösten 1964 i S:t Ansgar. Det hela startade på mitt initiativ, med stöd av dåvarande föreståndaren Carl Henrik Lyttkens.

Jag kom som student till Uppsala i augusti 1964 och övertog ansvaret som kantor (dåförtiden utan orgel) från Ragnar Holte. Min inflyttning som ung student på Studentvägen 34 och starten på praxis att sjunga ur Psaltaren i högmässan skilde sig på sin höjd några veckor åt i tiden.

Inspiration från Frankrike

Bakgrunden var att jag i slutet av min gymnasietid genom en grupp studenter från Lund och Uppsala som rest på studieresor till Paris med pastor Sven Kroon 1962 och 1963 hade kommit i kontakt med det sjungande av psaltarpsalmer med omkväden på franska i katolsk liturgi som under 1950-talet hade lanserats och utvecklats framför allt av pater Joseph Gelineau SJ. Jag hörde medförda EP-skivor från Frankrike och skaffade fram utgåvor (lösblad och häften). Jag slogs av vilken bra idé det var: att sjunga direkt ur Psaltaren, Bibelns egen psalmbok, med enkla omkväden som lät församlingen delta aktivt och därmed ta till sig Psaltarens egna ord. Under 1960-talet hade diskussionen om hur man kunde ersätta de ofta nattståndna psalmer som fanns i 1937 års psalmbok börjat. Den hade fått skjuts genom publiceringen av Kyrkovisor för barn 1957 (kyrkovisor som visade sig inte bara lämpa sig för barn). Här erbjöd sig ett alternativ: att utan stora praktiska och musikaliska svårigheter sjunga direkt ur bibeln.

Mitt eget första försök i genren var ett omkväde med texten ”Ett tecken i himmelen: en kvinna med solen till sin klädnad och med en krona av stjärnor” (jfr Upp 12) plus verser ur Ps 45 med psalmton av Gelineau, som sjöngs som ingångssång vid en mässa vid Kristliga Gymnasistförbundets sommarmöte på Julita skans i Sörmland den 15 augusti 1964.

Det började som kommunionsång

Under sensommaren och hösten 1964 och under de följande åren fortsatte jag att komponera nya omkväden, först med Gelineau-psalmodi till psalmverserna, så småningom med andra psalmtonsvarianter. (Jag trodde dåförtiden inte nämnvärt på gregoriansk sång på svenska.) De kom till användning som kommunionsånger i S:t Ansgar, dvs. medan församlingen gick fram till kommunionen. Till en början var det i regel jag själv som sjöng före; församlingen sjöng omkvädet, som övades en kort stund före högmässans början. Efterhand lärde sig ytterligare några att fungera som försångare. Troligen finns inga av dessa tidiga melodier kvar på papper. De mångfaldigades på spritduplikatorn på Ansgarsgårdens expedition på söndagsmorgnarna (normalt med duplikatorvätska, i någon nödsituation med rakvatten till duplikatorn). Jag kommer särskilt ihåg vissa omkväden: ”Smaka och se att Herren är god” (med melodi av Gelineau), ”Jorden är full av Herrens nåd …”, ”Allt vad I bedjen om och begären …” (dåförtiden gällde 1917 års bibelöversättning). Med tiden blev det ett ganska stort antal som införlivades i församlingens repertoar.

När jag hade upptäckt att idén togs väl emot, gjorde jag en första sammanställning av textförslag till psalmer och omkväden för olika delar av kyrkoåret. De trycktes 1965 i den av Hugo Blennow utgivna Kyrklig Förnyelse – Tidskrift för kyrkliga förnyelsesträvanden. Som respons på den artikeln, som jag skickade till några musiker, eller på något annat utskick i ämnet fick jag bland annat några enkla, välskrivna och välfungerande omkväden, komponerade av kantor Erhard Wikfeldt i Gimo, som införlivades i repertoaren. Bland annat fanns där en fin, visartad melodi med texten ”Hjärtligen kär har jag dig, Herre, min starkhet” (Ps 18); den håller fortfarande, även om den i dag nog bör få språkformen ”Innerligt kär …”

Psaltarsjungandet sprider sig

1966 eller 1967 tog jag också kontakt med domkyrkoorganisten Henry Weman, som inte minst genom sina resor till Afrika och insatser för inhemsk kyrkosång där hade visat intresse för nya gudstjänstmusikaliska perspektiv. Jag besökte honom i hans bostad hemma i Kåbo, bjöds på te med skorpor och kanske kanelbullar och resonerade en stund om mina idéer. Han var positiv, och han kom senare att själv komponera ett par psalmer och omkväden; de sjöngs i domkyrkan och publicerades i Glädjens mässa (1968). En av hans mest lättsjungna psaltarpsalmer med omkväde är fortfarande användbar: ”Kom, låt oss höja glädjerop till Herren” (Ps 100). Så sent som för något år sedan var jag med och sjöng hans vackra fritonala version av Ps 42, ”Som hjorten trängtar till vattenbäckar …” (En av 1950- och 1960-talets viktiga kyrkomusikaliska idéer, med många anhängare, var att kyrkans sång och musik måste anknyta till samtidens konstmusikspråk. I många sammanhang i dag finns inte någon annan rest av den insikten än att man sjunger Sven-Erik Bäcks oöverträffade psalm ”Du som gick före oss”.)

År 1967, när Örjan Lundqvist kom som föreståndare till S:t Ansgar, infördes en gammaltestamentlig läsning åtföljd av en psaltarpsalm med omkväde före episteltexten i högmässan. Dessa gammaltestamentliga läsningar – som på den tiden inte fanns med bland högmässotexterna – hämtades från helgsmålsbönen för innevarande söndag. Därmed fick psaltarpsalmen en ännu mera framskjuten ställning. Seden att sjunga psaltarpsalmer med enkla omkväden blev också bekant för lite vidare kretsar genom mässorna vid Kyrklig Förnyelses kyrkodagar, där jag under en följd av år fungerade som kantor. Christer Pahlmblad tog upp samma praxis, och komponerade för den, vid Laurentiistiftelsen i Lund, och åtminstone från tidigt 1970-tal bör det ha varit fast sed även där. Ett annat ställe där den här sångformen tidigt togs upp var i församlingen i Barkarö utanför Västerås. Jag var där några gånger och övade tillsammans med kantorn, den kommunitet som fanns där – senare grunden till Östanbäcks kloster – och ytterligare några. Broder Ingmar Svanteson, församlingens präst, propagerade ivrigt för det responsoriala psaltarsjungandet och var själv en bra försångare när det behövdes.

År 1971 gav jag ut lösbladssamlingen Ge mig svar: Psaltarsånger för högmässan och andra sånger på förlaget Pro Veritate. Den bestod av ett fylligt urval psaltarpsalmer med omkväden av det slag som jag hade prövat mig fram till under 1960-talet och en hel del som komponerades direkt för samlingen. Ge mig svar kom att användas på sina håll och bidrog därmed ytterligare till att psaltarsjungande av den här sorten slog rot i Svenska kyrkan – och dessutom inom katolska kyrkan i Sverige. (Den som flitigast använt Ge mig svar – långt flitigare än jag själv någonsin gjorde – är säkert Anders Piltz, som under 1970-talet var lektor och kantor i S:t Lars katolska kapell i Uppsala och satte i system att använda sångerna i samlingen.) En viss betydelse fick det att Harald Göransson fick Ge mig svar och recenserade den positivt i Kyrkomusikernas Tidning. Någon gång under 1970-talets första hälft fick Harald och jag kontakt; jag minns bland annat vagt någon sammankomst i Visby en sommar då vi satte och resonerade om saken.

Psaltaren i psalmboken

Harald Göransson övertalade ungefär år 1975 psalmkommittén – den som till sist kom att lämna det förslag som blev 1986 års psalmbok – att ett urval psaltarpsalmer med omkväden skulle ingå i den kommande psalmboken. Arbetet med att få fram urvalet anförtroddes åt honom och mig. Det ledde i sin tur till kontakter med Bibelkommissionen. Arbetet med den nya översättningen av Gamla testamentet hade just påbörjats, och kommissionen ombads att i sitt arbete med Psaltaren börja med ett urval som kunde lämpa sig för sång i församlingsgudstjänsten. Resultatet blev 21 psalmer som ingick i utgåvan Fem bibelböcker, 1979. Översättarna var inställda på att i översättningsarbetet försöka ta hänsyn till psalmernas sångbarhet. Ett gemensamt arbetssammanträde med Bibelkommissionens översättningsenhet för Gamla testamentet och en grupp musiker hölls 1977 (tror jag) i Tällberg. Medverkande musiker var Harald Göransson, jag, Roland Forsberg, Trond Kverno, Curt Lindström och Karl-Olof Robertson, kanske också Egil Hovland. (Hovland hade tidigare blivit ombedd av Harald Göransson att komponera ett antal introitus med församlingsomkväde för den svenska kyrkohandbokens musikdel.) Jag kom sedan att kontinuerligt med vid den gammaltestamentliga översättningsenhetens sammanträden om Psaltaren, fram till år 2000. Harald Göranssons och mitt gemensamma arbete utmynnade i den samling psaltarpsalmer som ingick i Psalmer och visor 82. Jag minns att veckotidningen Vår kyrka skrev en bildförsedd artikel om vad vi höll på med ungefär är 1980.

Ett fast inslag i liturgin

Under 1960–1980-talen komponerade jag psalmodier och omkväden främst i lätt visartad stil. Jag försökte också följa den internationella utvecklingen på området. I och med Missale Romanum 1970 blev responsorial psaltarsång efter första läsningen ett reguljärt inslag i den romersk-katolska mässan. Det som tidigare varit försöksverksamhet – i Frankrike men också på många andra håll – blev nu ett fast inslag i liturgin. Det utlöste en stor kreativitet världen runt som Harald Göransson delvis har dokumenterat i sin utredning om musiken i handbokskommitténs betänkande Gudstjänst i dag: Liturgiska utvecklingslinjer (SOU 1974). Delar av detta arbete försökte jag följa, bland annat genom att medarbeta i den internationella arbetsgruppen Universa Laus och delta i dess sammankomster på olika håll i Europa.

Efter 1980-talet har jag dock för egen del främst inriktat mig på att få fram lättsjungna och med det svenska språket kongeniala melodier till psaltarsången som står i gregoriansk tradition. (Om man bör kalla dem gregorianska eller inte kan diskuteras.) Ett litet urval exempel på sådana finns i den katolska psalmboken Cecilia 1987. I viss utsträckning har jag även efter 1980-talet fortsatt att komponera psalmer i ungefär samma stil som under 1960–1970-talen, men bara vid sidan om det huvudsakligen gregorianskt inriktade komponerandet.

Anders Ekenberg