Under 1920-talet skedde en vetenskaplig omorientering. Forskarna utgick inte längre från vad man i nutiden ansåg möjligt. Man studerade vad Jesus i de nytestamentliga texterna säger om sig själv och sin verksamhet. Jesus ansåg sig kallad att upprätta ett nytt förbund, med sig själv som Messias och med sina apostlar som ledare av hans kyrka, som var det nya förbundet i förhållande till Israels tolv stammar.

Instiftandet av nattvarden ansågs som ett centralt moment i Jesu kyrkogrundande gärning. Tolkningen kallades ”Den nya kyrkosynen.” Den medförde en ljusare syn på nattvardens rika innehåll, som långsamt tog sig uttryck i ett allt flitigare nattvardsfirande. Den gudstjänst som bara bestod av skriftermål och nattvardsmässa började upplevas som onödigt dyster. Högmässans tyngdpunkt försköts med ärkebiskop Yngve Brilioths (1891-1959) ord från ”det talade ordets tyranni” till ”kultens livfulla actio”. Målet blev under 1900- talet att återge nattvardsgången dess centrala plats i kyrkolivet och att lära kyrkobesökarna att bli aktiva gudstjänstdeltagare.

Sådant var läget i akademiska kretsar vid mitten av 1900-talet. I Uppsala domkyrka infördes i början av 1940- talet en morgonmässa varje vecka. De celebrerande prästerna ägnade sig åt högre studier och tjänstgjorde utan ersättning. Initiativtagare var Herman Hedberg (1897-1964). Han vistades i Uppsala för att tentera av en teol. kand. och bli präst men var ursprungligen sjukhusdiakon och inte ens student. 1940 började ”frater Herman” att dagligen bedja completorium i Helga Trefaldighetskyrkan, som ställts till förfogande av kontraktsprosten Fredrik Dahlbom. Efter sin prästvigning 1944 införde han en söndaglig morgonmässa i Helga Trefaldighetskyrkan.

Han blev engagerad som Societas Sanctæ Birgittæ kaplan med ansvar för det liturgiska gudstjänstlivet i Uppsala med morgonmässor och tidegärd, således som ett slags extra studentpräst. De gudstjänster han svarade för besöktes huvudsakligen av studenter och påverkade inte det vanliga gudstjänstlivet i församlingarna. Genom sin kunnighet, sin diplomatiska förmåga i kontakterna med kyrkoledningen och sitt lugna men målmedvetna arbete på att berika gudstjänstfirandet blev Hedberg en förebild för många av de liturgiskt intresserade präster, som utbildades i Uppsala.

Det väsentliga var givetvis ett flitigare nattvardsfirande.

Det väsentliga var givetvis ett flitigare nattvardsfirande. Önskvärt var att detta skedde under värdiga former och under ledning av en enda präst, som firade mässan i Kristi stad och ställe, möjligen biträdd av assisterande ämbetsbröder. På den punkten var utvecklingen enhetlig i Uppsala och Lund. Den medförde ett sätt att fira högmässan, som efter någon generation blev välkänt och normerande.