Torun Allansson, tidebönsansvarig
Jag sitter i soffan på mitt rum högst upp i 36:an på Ansgarsgården. Jag skymtar solnedgången som åter speglas i fönstren mitt emot. Snart kommer kyrkklockan ringa in helgen. Snart kommer vi stå där i kyrkan och sjunga ”Min själ prisar Herrens storhet” medan rökelsen stiger upp mot himlen. Snart är det ljusvesper i Sankt Ansgars kyrka.
Men vad är det egentligen som får oss att gå till kyrkan när klock an klämtar? Nyfiken på de andras tankar frågar jag de som brukar vara med på tidebönerna. För någon är bönen en grundläggande puls i tillvaron, det som ramar in studierna och ger struktur för dagen. För någon annan är det en trygghet att veta att bönen finns där och att man kan komma någon gång ibland när det passar. Gemensamt är att vi genom tidebönen stämmer in i kyrkans bön tillsammans med varandra och med människor genom alla tider och över hela världen. Kanske är du som läser det här en av alla som vi ber tillsammans med.
Fader Daniel böjer sig ner och tänder rökelsen. Ett virvlande moln dansar upp mot himlen och snart kommer doften fylla rummet. Jag minns någon gång för länge sedan då jag först kände rökelsens doft. Den var svårplacerad. Men efteråt sa någon att ”det lukar bön”. De orden har jag sedan dess kopplat ihop med doftminnet: det luktar bön.
Vi som ber tillsammans kommer från olika bakgrunder, både geografiskt och kyrkligt. För någon var just möjligheten att kunna börja varje dag med Laudes, morgonbönen, anledningen att flytta till Ansgarsgårdens student boende. För egen del var det just här på Ansgar som jag på riktigt fick lära känna tidebönstraditionen och låta kyrkans gemensamma bön bli min egen.
”Barmhärtige Fader, vi tackar dig för arbetet som nu går till ända…”. Vi sätter oss ner med våra gula vaxljus i händerna. Bönen är slut och helgen har börjat. Långsamt reser sig en efter en och går fram till det stora gröna korset mitt i kyrkan för att lämna sitt ljus där. Efter en stund hör jag skratt från vapenhuset. De som vill dröjer sig gärna kvar och delar dagens tankar med varandra. Kanske kommer vi äta kvällsmat ihop efteråt. Innan jag öpp nar dörren för att gå ut vänder jag mig om och blickar upp mot Jesu väl signande hand från pantokratoriko nen. Solen har gått ner och kvällens ljusvesper är slut men doften av bön kommer följa med mig hem.
